Avainsanat: elämä, livet, oma elämä, rakkaus, tulevaisuus

Ni vet, vissa saker så tar man på vissa språk och detta känns nu så att jag bara måst ta dethär på svenska. Helst sku ja vila ta he på dialekte me hesku ga föbi fö så mang o he er ju fö assit he, elde ere?

Så vi återgår till svenskan.

Idag upplevde ja nåt då ja satt på tåget dryga 1000 kilometer. Jag såg nämligen en liten glimt av mitt gamla jag, då jag tittade ut ur fönstret och var på en jobbresa.

Det har varit en jävla tuff resa att hitta sej själv efter skilsmässan man utsattes för, men det har varit trots all skit mitt livs bästa resa. Ni vet, skilsmässor kommer inte på såndäna paketresor man kan beställa på förhand. Nähe, dom kommer vanligen oväntat och man måst hoppa på resan oberoende om man vill eller int. Men utan den här resan jag utsattes för, skulle jag aldrig ha hittat tillbaka till mej själv, innan det skulle kanske ha varit för sent. För så var det, det menade bli försent.

Flere gånger har ja undrat över, att hur i helvete kan man tappa totalt sej själv och allt det man tror och står för?  Egentligen så är det vädigt enkelt tror jag, för vi är för nära oss själva och därav så ser vi inte och vi bara blundar och förblir blinda och låter tystnaden sluka oss i sin sväva.

Att tappa bort sej sakta men säkert kändes som att man kvävs med en still blick och ingen gör eller säger nåt, inte man själv i minsta för hand.

Det är inte lätt att låta sitt gamla jag komma och ta över igen, fast man vill för det går inte bara. Det är inte att knäppa fingrarna och allting är tillbaka, nähe, så funkar det inte i riktiga världen.

Men jag tog inte allt tillabaka från mitt gamla jag, utan jag valde och jag beslöt att välja försiktigt. För 13 år har gått och jag är inte den samma, tack o lov för det för det innebär att jag lärt mej nåt på resan min genom åren.

Om ni eller jag för den delen undrar vad som är annorlunda?

Jag kan säga att jag stressar inte nåt mer (ni kommer snart alla att få en tidning hem där det står lite mera om detta, typ i en känslig intervju format). Nu är det typ en mygga, som är det enda som får mej att svära på tväran och då kommer det en hel del tunga ord. För att jag bara Älskar att svära på finska och hårt. För sådan är jag.

Människor och deras idiotism gör inte mej nåtmer att jag tappar kontrollen, om man inte räknar med en person som får mej att tappa balansen på en sekund och med en blick (men vi låtsas att vi inte räknar det med här, för det känns kanske lite för känslomässigt men så är det). Vissa saker är bara så stora att man tappar balansen och man kan inte göra nåt åt det. Man kan bara tacka Gudarna för att man inte balanserar just då på strapetsen på Moskva circus, för det skulle inte sluta bra det där.

Ni vet va jag menar?

Det som är annorlunda nu till mitt unga jag, är att jag vill inte ha något nåt mer. Jag fick allt det där med fina hus, jobb, make, barn, resor runt världen, respekt, karriär och allt det jag trodde att jag ville. Nuförtiden vill jag inte kontrollera mej eller andra, eller livet för den delen. Jag bara har inga förväntningar när det gäller människor och situationer för its not in my hands. Det är inte det att jag skulle ha gett upp, nej, tvärtom, jag vill bara ge åt andra och hjälpa och sen tar jag emot det som kommer.

För jag vill tro, att det kommer tillbaka. Allt det kommer tillbaka, bara om man inte tvingar det, utan väntar i lugn och ro. För typ det har jag hittat, ett litet lugn imej (som stormar emellanåt) men typ för det mesta, så försöker jag hitta lugnet och bara andas och tänka ut, att det finns människor i mitt liv som vill vara runt omkring mej.

Av fri vilja.

Att det finns människor som vill mej bara väl.

Jag släppte en svart korp ut ur buren för tretton år sedan, och nu sitter jag lugnt på min sten och väntar att korpen hittar  tillbaka.

Hem.

Till mej.

♥